Tiga är guld.

Jag är en betraktare, en lyssnare. Jag har inte alltid ett behov av att prata, bara för att prata. Jag kan prata mycket och gärna. Jag kan prata om vettiga saker, och jag kan även prata en hel del strunt. Men som sagt, jag måste inte prata för pratandets skull.

Jag har ganska, eller väldigt, svårt för människor som bara måste prata. Jämt, mycket och högt. Jag har fruktansvärt svårt för människor som inte klarar av att bara lyssna. Jag stör mig något så fasligt på personer som, för att de helt enkelt bara måste säga något, kommer med inlägg i diskussioner som de inte har något att tillföra. De måste prompt säga något, trots att de inte ens vet vad diskussionen handlar om.

Dessa personer finns lite överallt. De hörs, syns och babblar. De förstår inte när det är läge att vara tysta. De förstår inte när andra faktiskt inte tycker att det är så jättekul att lyssna på pladdrandet om barnen som kräktes hit, stortånageln som ramlade av dit eller blyertspennans spets som bröts både hit och dit.

Missförstå mig rätt; jag gillar folk som pratar och jag gillar att prata med folk. Men ibland är det skönt när det är tyst...bara helt tyst.


Ingen kommentar