måndag 14 mars 2011

People always told me...

Varje gång jag hör "Billie Jean" med Michael Jackson börjar det rycka i kroppen. Det är totalt omöjligt att sitta stilla. Står jag upp tar jag några diskreta danssteg, sitter jag ner rycker det mest i axlarna.

När jag är ute och klubbar är det ett måste att jag önskar denna låt. Vissa DJ's spelar den, och jag blir lyrisk. Andra DJ's fnyser och tycker minsann att den låten absolut inte passar inte på ett dansgolv! De första gångerna jag hörde detta började jag diskutera med DJ'n, och försökte förklara att det minsann var han (för det är oftast en han) som hade dålig musiksmak. Det var väl hans uppgift att se till att vi på dansgolvet var nöjda och glada och dansade för allt vi var värda. Men efter några gånger gav jag upp, och istället fnös jag bakom ryggen på dessa människor utan någon som helst koll på vad som är bra dansmusik.

För några år sedan blev jag bjuden på "Hall of fame". Denna tillställning var en födelsedagsfest där man skulle klä ut sig till valfri artist och sedan uppträda i form av denna. Jag velade lite hit och dit innan jag till slut bestämde mig för att vara M.J. Egentligen var valet inte särskilt svårt. Eftersom jag som vanligt var ute i sista sekund med out-fiten fick jag lite panik, då jag inte hittade allt jag ville ha. Jag hittade ingen vit handske, utan fick nöja mig med en latex-handske som gav mig handsvett från helvetet.

Jag stod hemma i vardagsrummet och övade frenetiskt på moonwalk, handen i skrevet, och diverse andra moves som hörde Michael till. När det var dags för mitt nummer hade jag glömt bort det mesta. Kanske var det intaget av alkohol som bidrog till minnesförlusten. Det var säkert inget vackert framförande av Billie Jean, men jag hade väldigt kul.







Tjing

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar