Till min älskade mormor

Det är svårt att förstå att du inte finns mer. De sista månaderna av ditt liv, sa du ofta att du inte ville leva mer, att livet var skit. Jag förstår dig. Du bara låg där, och för varje gång vi träffades kändes det som att du försvann mer och mer. Inte bara fysiskt..din livsglädje och din envisa, glada personlighet tynade bort. Du frågade vad meningen med livet var, när det enda du kunde göra var i princip att ligga. Jag vet att du har det bättre nu, du har fått träffa morfar igen. Och alla dina krämpor är borta.

Du var den absolut bästa mormor ett barnbarn någonsin kan önska sig. Du var varm, snäll, generös och kärleksfull. Du ville alltid att vi skulle ha det bra.

Ett minne du gärna berättade om, var när jag en gång var hemma hos dig. Jag var omkring tre år, och satt på toaletten. Jag ropade på dig, du kom och frågade mig vad det var. Jag frågade dig; mormor, varför är du alltid så snäll?...Jag kommer inte ihåg detta själv, men jag kommer att bära detta minne med mig.

Jag minns även när du hade Tina. Jag var jätterädd för henne i början. Men en dag satt jag på trappan och hon kom fram till mig. Jag klappade henne och sen, som genom ett trollslag, var jag inte längre rädd. Det är så jag minns det, kanske var det så det gick till, kanske inte.

Kommer du ihåg när jag och Carro hade vårt första sommarjobb? Jag vet inte om man kan kalla det jobb, i och för sig. Vi skulle plocka jordgubbar hos "Anders tyrann". Vi tyckte att det var fruktansvärt tråkigt, och dessutom tappade vi en hel låda, mödosamt ihopplockade, jordgubbar. Det var droppen, så istället gick vi hem till dig och fikade. Några få förmaningar fick vi nog, men trots det fick vi stanna hos dig en stund.

Jag hoppas verkligen att du har det bra där du är nu, för det är du värd.

Puss och kram
/Sarahrara