Hector

Jag har gått och blivit kär. Tyvärr olyckligt kär, verkar det som. Föremålet för min förälskelse är en grand danoisblandning som finns hos Svängande Svansen (svangandesvansen.se), vid namn Hector. Han är helt otroligt söt och verkar vara en underbar hund. Jag har länge velat ha hund, men inte så mycket som nu. Mitt hjärta värker...Det kanske är så att jag till slut, efter fyra och ett halvt års tid, kommit över Peppe, som var min första hundkärlek.

Peppe var en svart labrador, som jag fick på min tioårsdagen. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv. I ett par år hade jag önskat mig en häst, men insåg att det skulle bli för mycket jobb. Jag övergick till att önska mig en hund. När min födelsedags morgon kom, och mina föräldrar och bröder kom sjungandes in i mitt rum blev jag väldigt besviken. De hade ju knappt med sig några paket!! Istället fick jag ett papper i min hand. Jag öppnade det, och där stod det att jag skulle få min alldeles egna hund. Jag blev så glad att jag började gråta! Till slut kom dagen när vi fick åka och hämta honom. Jag fick till och med åka hem tidigare från skolan. Mamma och pappa hade tidigare varit och tittat ut en av valparna som de tyckte skulle passa. Jag var innerligt glad, och kunde inte sluta le. På vägen hem frågade mamma mig om jag hade tänkt på något namn. Eftersom jag och mina kompisar ofta lekte häst (ställde upp hinder på baksidorna av våra hus och hade hopptävlingar), och det mest populära hästnamnet var Pepsi, tyckte jag att det kunde passa min hund. Mamma, däremot, tyckte att det var ett tjejnamn och därmed inte passande för min nya valpkille. Jag tänkte över det lite snabbt och bestämde mig sedan för att då fick han heta Peppe. :)

Peppe var en väldigt fin hund. Snäll och gosig och alldeles galen. Galen på ett bra sätt, skall jag tillägga. Han ville alltid vara med på allt och han var väldigt förstående. Om jag var ledsen, brukade vi gå till en särskild plats och sätta oss. Han förstod vad det var frågan om, och la genast sitt huvud i mitt knä och väntade på att mina tårar skulle torka. Annars var han inte mycket för att stå stilla. Var man ute på promenad så skulle man minsann röra på sig. =)

Sommaren -04 fick han sin första hjärnblödning. Han repade sig dock väldigt fort och fick drygt ett år till i livet. Sommaren därpå var det dags igen och då visste vi alla att det inte fanns mycket att göra. Vi gick på vår sista promenad och han ville absolut ner till vattnet. Han gick ut till vår speciella plats (där alla tårarna hade fällts), och därifrån ville han ta sig ner för stenarna, för sitt sista dopp. Han lyckades ta sig ner, men jag fick bära upp honom. Peppe var en väldigt envis hund, och trots att han knappt kunde stå på benen, eftersom hans balanssinne var helt utslaget, skulle han gå promenad. Jag, mamma och pappa åkte till veterinären för att låta honom somna in. Jag kommer aldrig att glömma blicken han gav mig, precis innan han stängde sina ögon för gott...

Kanske jag inte har kommit över honom ändå, då jag sitter här med tårarna rinnandes i detta nu.

Men, tillbaka till Hector. På något sätt påminner han mig om Peppe. Det är ögonen, tror jag. Först tänkte jag att det var helt uteslutet att jag och Jocke skulle kunna skaffa oss en hund överhuvudtaget just nu. Sedan tänkte jag vidare, det skulle kanske kunna gå. Sen tänkte jag att Hector nog inte passar i en lägenhet. Men återigen tänkte jag att det kanske skulle kunna funka ändå. Och jag hade ju kunnat ta med honom till stallet. Sen..sen, kom jag på att vi skulle vara tvungna att köpa en ny bil för att få plats med Hector. Så det kändes som att det sprack där. Men jag har iaf kollat lite på blocket efter en kombi, och det finns några stycken som verkar intressanta.

Vem vet? Kanske ni snart ser mig promenerandes med en Hector. :)

Tjing